>DEPRESSIVE ART
Samma dag som Depressive Art
hade releasefest för sitt debutalbum ”Bye Bye Dear Everything” på
Sticky Fingers i Göteborg passade Joyzine på att få en pratstund med
deras sångare Klas Bohlin.
Stämningen är förväntansfull, men ändå avslappnad och näst intill
nonchalant de sista skälvande timmarna innan releasefesten för
Depressive Arts debutalbum och Markovics
singelsläpp. Medlemmarna i Markovic, som kvällen till ära gör sin
åttonde spelning på Sticky Fingers, sitter försjunkna vid sidan av
scenen i väntan på soundcheck medan jag och Klas Bohlin smiter upp till
Depressive Arts oglamorösa loge för att diskutera ”Bye Bye Dear
Everything” och livet efter detta. Uppståndelsen kring det nysignerade
skivkontraktet och debutalbumet verkar sångaren dock ta med ro. Några
nerver syns inte på långa vägar, trots att den kommande spelningen är
betydelsefull och utan tvekan en milstolpe i bandets karriär.
- Inspelningen av debutskivan blev försenad när studiokostnaderna
skenade iväg, berättar Klas som trots omständigheterna är lugn och
sansad. Istället fick Depressive Art tillbringa kvällar och helger i
studion då den var ledig, vilket pressade ned priset något och de kunde
fullfölja inspelningen. Kanske inte helt lätt att planera och genomföra
när alla hade jobb och vänner/familj att ta hänsyn till. - Man måste brinna för det man gör när man lägger ned så enormt
mycket tid på det, förklarar Klas för mig samtidigt som jag försöker
fokusera koncentrationen. Genom väggen dunkar bastrumman under den
soundcheck som samtidigt pågår, vilket är omåttligt irriterande. Trots vissa motgångar under resans gång kan Depressive Art i alla
fall nu konstatera att de lyckats väl med videon till förstasingeln On Solid Ground och är nöjda med albumet.
- Det är en ganska bra känsla som vi förmedlar i videon tycker jag.
Den sammanfattar Depressive Art, våra texter handlar mycket om kärlek
och fester och det som kanske är lite förbjudet. Vad som kan tolkas som förbjudet lämnar han dock öppet för oss
lyssnare att tolka själva. Många har använt ordet melankolisk vid
benämning av bandets musik, vilket är en sanning med modifikation med
tanke på att just On Solid Ground är Depressive Arts kanske
mest kommersiella låt. Mycket av materialet går i en mer eftertänksam
anda och målet har snarare varit att utveckla varje låt så långt som
möjligt. Att skriva musik för listorna är inget mål i sig för
Depressive Art.
- Vi är inget depprock band, men visst finns det en underton av melankoli i vår musik, kommenterar Klas eftertänksamt.
Under inspelningen av debutalbumet valde Depressive Art att damma
av några låtar från sina tidigare demoskivor och gav dem på så sätt
nytt liv. - Inspelningen var väldigt kreativ och det var kul att vi kunde
utveckla de låtar som vi redan hade. Det här var första gången som vi
fick tid att verkligen arbeta med ett sound. Bandet gav producenterna Johan Örnborg och Christian Silver mer
eller mindre fria händer under inspelningen och litade på deras förslag
och lyssnade till deras åsikter.
- Jag tror att många band styr för mycket i studion utan att förstå hur mycket de sabbar för sig själva.
Under inspelningen
av ”Bye Bye Dear Everything” placerades bland annat en virveltrumma
framför förstärkaren när gitarren spelades in, med syftet att få en mer
skramlig och 60-talsenlig ljudbild. Med en blandning av genuint
engagemang och förnöjsamhet förklarar Klas hur de gått tillväga för att
åstadkomma det rätta ljudet i studion. - Det var skönt att vi kunde ta oss tid till att experimentera.
Många eftersträvar att få ett bra ljud, men jag skulle snarare säga att
det är viktigt att ha rätt ljud. Till den senare delen av ”Bye Bye Dear Everything” har bandet
jammat fram låtarna utifrån enskilda idéer som de tillsammans har
utvecklat. Det står klart och tydligt att demokrati har blivit ett
ledord för Depressive Art.
- Alla är överens om vilket håll vi vill dra åt och hur vi ska
låta. Jag tror att engagemanget i band i allmänhet blir större om alla
får vara med och dela.
Skivkontraktet med Wonderland Records har såklart blivit en
välkommen puff framåt, men Depressive Art fördelar fortfarande mycket
av det praktiska arbetet inom bandet. Visserligen stöttar skivbolaget
med marknadsföring och bokar spelningar, men deras stöd täcker inte
allt som måste göras. - Tyvärr är det så att om man ska spela i ett band på
professionell nivå idag krävs det att man är 50% band och 50% företag.
Det är inte konstigt att många band lägger ned, konstaterar Klas
uppgivet. Turligt nog kompletterar bandmedlemmarna varandra med olika
kompetenser och uppgifter inom bandet.
- Vi är nästan som en in-housebyrå, utan det hade det varit lite
tuffare för oss, förklarar Klas som själv bland annat har designat
bandets hemsida.
Klas Bohlin var länge med i metalbandet Beesech
och turnerade runt med dem under många år. När han lämnade dem hade ett
mer 60-talsorienterat band redan börjat att ta form i tankarna. - Jag hade lyssnat på den typen av musik som vi spelar i
Depressive Art sedan långt tillbaka och då kändes det väldigt kul att
komma igång med det här. Det var som om en helt ny värld hade öppnat
sig när vi drog igång.
>Daniel Arosenius 2007-03-13
Foto: depressiveart.com
|
|