>DEPRESSIVE ART
Samma dag som Depressive Art hade releasefest för sitt debutalbum ”Bye Bye Dear Everything” på Sticky Fingers i Göteborg passade Joyzine på att få en pratstund med deras sångare Klas Bohlin.

Stämningen är förväntansfull, men ändå avslappnad och näst intill nonchalant de sista skälvande timmarna innan releasefesten för Depressive Arts debutalbum och Markovics singelsläpp. Medlemmarna i Markovic, som kvällen till ära gör sin åttonde spelning på Sticky Fingers, sitter försjunkna vid sidan av scenen i väntan på soundcheck medan jag och Klas Bohlin smiter upp till Depressive Arts oglamorösa loge för att diskutera ”Bye Bye Dear Everything” och livet efter detta. Uppståndelsen kring det nysignerade skivkontraktet och debutalbumet verkar sångaren dock ta med ro. Några nerver syns inte på långa vägar, trots att den kommande spelningen är betydelsefull och utan tvekan en milstolpe i bandets karriär.

- Inspelningen av debutskivan blev försenad när studiokostnaderna skenade iväg, berättar Klas som trots omständigheterna är lugn och sansad. Istället fick Depressive Art tillbringa kvällar och helger i studion då den var ledig, vilket pressade ned priset något och de kunde fullfölja inspelningen. Kanske inte helt lätt att planera och genomföra när alla hade jobb och vänner/familj att ta hänsyn till.
- Man måste brinna för det man gör när man lägger ned så enormt mycket tid på det, förklarar Klas för mig samtidigt som jag försöker fokusera koncentrationen. Genom väggen dunkar bastrumman under den soundcheck som samtidigt pågår, vilket är omåttligt irriterande.
Trots vissa motgångar under resans gång kan Depressive Art i alla fall nu konstatera att de lyckats väl med videon till förstasingeln On Solid Ground och är nöjda med albumet.
- Det är en ganska bra känsla som vi förmedlar i videon tycker jag. Den sammanfattar Depressive Art, våra texter handlar mycket om kärlek och fester och det som kanske är lite förbjudet.
Vad som kan tolkas som förbjudet lämnar han dock öppet för oss lyssnare att tolka själva. Många har använt ordet melankolisk vid benämning av bandets musik, vilket är en sanning med modifikation med tanke på att just On Solid Ground är Depressive Arts kanske mest kommersiella låt. Mycket av materialet går i en mer eftertänksam anda och målet har snarare varit att utveckla varje låt så långt som möjligt. Att skriva musik för listorna är inget mål i sig för Depressive Art.
- Vi är inget depprock band, men visst finns det en underton av melankoli i vår musik, kommenterar Klas eftertänksamt.

Under inspelningen av debutalbumet valde Depressive Art att damma av några låtar från sina tidigare demoskivor och gav dem på så sätt nytt liv.
- Inspelningen var väldigt kreativ och det var kul att vi kunde utveckla de låtar som vi redan hade. Det här var första gången som vi fick tid att verkligen arbeta med ett sound.
Bandet gav producenterna Johan Örnborg och Christian Silver mer eller mindre fria händer under inspelningen och litade på deras förslag och lyssnade till deras åsikter.
- Jag tror att många band styr för mycket i studion utan att förstå hur mycket de sabbar för sig själva.
Under inspelningen av ”Bye Bye Dear Everything” placerades bland annat en virveltrumma framför förstärkaren när gitarren spelades in, med syftet att få en mer skramlig och 60-talsenlig ljudbild. Med en blandning av genuint engagemang och förnöjsamhet förklarar Klas hur de gått tillväga för att åstadkomma det rätta ljudet i studion.
- Det var skönt att vi kunde ta oss tid till att experimentera. Många eftersträvar att få ett bra ljud, men jag skulle snarare säga att det är viktigt att ha rätt ljud.
Till den senare delen av ”Bye Bye Dear Everything” har bandet jammat fram låtarna utifrån enskilda idéer som de tillsammans har utvecklat. Det står klart och tydligt att demokrati har blivit ett ledord för Depressive Art.
- Alla är överens om vilket håll vi vill dra åt och hur vi ska låta. Jag tror att engagemanget i band i allmänhet blir större om alla får vara med och dela.

Skivkontraktet med Wonderland Records har såklart blivit en välkommen puff framåt, men Depressive Art fördelar fortfarande mycket av det praktiska arbetet inom bandet. Visserligen stöttar skivbolaget med marknadsföring och bokar spelningar, men deras stöd täcker inte allt som måste göras.
- Tyvärr är det så att om man ska spela i ett band på professionell nivå idag krävs det att man är 50% band och 50% företag. Det är inte konstigt att många band lägger ned, konstaterar Klas uppgivet. Turligt nog kompletterar bandmedlemmarna varandra med olika kompetenser och uppgifter inom bandet.
- Vi är nästan som en in-housebyrå, utan det hade det varit lite tuffare för oss, förklarar Klas som själv bland annat har designat bandets hemsida.

Klas Bohlin var länge med i metalbandet Beesech och turnerade runt med dem under många år. När han lämnade dem hade ett mer 60-talsorienterat band redan börjat att ta form i tankarna.
- Jag hade lyssnat på den typen av musik som vi spelar i Depressive Art sedan långt tillbaka och då kändes det väldigt kul att komma igång med det här. Det var som om en helt ny värld hade öppnat sig när vi drog igång.

>Daniel Arosenius 2007-03-13 Foto: depressiveart.com